Var är hjälpen när man behöver den?

Depressionen har tagit över mitt psyke och ligger som en hinna över mig. Jag kan inte tänka klart och jag gör vidriga saker som får sorgliga konsekvenser. Jag är orolig för mig själv och mina handlingar. Det är inte JAG men ändå är det jag. Ännu en gång har det gått för långt men jag vet ärligt talat inte VAD jag ska göra för att få hjälp. Igår kom dagen som jag sorgligt nog visste skulle komma. Jag fick ett psykutbrott, skrek mig hes och betedde mig så jävla illa. Jag tappade kontrollen fullständigt och min värld rasade samman. Jag kan inte förlåta mig själv för det. Jag har sårat min familj. Jag skrek till Jesper, jag skrek inför barnen och sårade dem alla tre.

Igår åkte jag till psykakuten. Innan jag stängde dörren hemma pussade jag alla tre och sa att jag älskade dem. Jag bad om ursäkt och sa att jag var ledsen. I bilen grät jag förtvivlat. Inte sådär vackert som man ser på film, att en tår rinner sakta ned för kinden utan mer hulkandes när både tårar och snor rinner som en öppen kran.

På psykakuten blev jag mottagen på ett kallt och hårt sätt. Min känsla var att jag inte var välkommen för att de hade mycket att göra. ”Jaha, vad tänker du dig att du vill ha för hjälp här idag då?” Jag grät framför henne och fick knappt fram ett ord. Gång på gång känner jag mig besviken på vården. Hon kanske hade en dålig dag men i hennes yrke får inte det lysa igenom, det får inte gå ut över patienter som är i desperata över att få hjälp. Trots att jag grät och knappt fick fram ett ord  skulle JAG tala om för henne hur jag skulle få hjälp. Jag fick fram att jag inte var i rätt skede i livet för att ta beslut och att jag ville träffa en läkare.

3,5 timme satt låg jag ensam på en brits i väntan på att få hjälp. Det var en före i kön när jag kom dit och efter 3,5 timme hade det inte rört på sig något. Jag bad om att gå därifrån. Jag ville inte vara kvar och känna att jag inte blev tagen på allvar. När jag gick ut genom dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Ifall jag skulle leva eller ifall jag skulle dö. VAD ska jag göra för att få hjälp? Skära mig? Hota med en kniv mot strupen på mig själv? Ställa mig mitt i vägen så någon ringer polisen som skjutsar mig till psyk? Någon fysiskt MÅSTE jag tydligen göra om jag vill ha hjälp idag.

Jag krossar min familj

Senast i tisdags var jag hos läkaren. Jag hade sett fram emot besöket och kände att det var ett sista hopp. Under läkarbesöket kände jag hur hoppet i mig försvann och att besvikelsen växte i hela min kropp. Läkaren ville att jag skulle fortsätta med min medicin och ge det i alla fall två veckor till för att se ifall jag skulle bli bättre under den tiden. FÖRLÅT alla läkare för att jag drar alla över en kam men har man studerat i så jävla många år och inte har mer att ge? Vad fan gör jag där då? Varför betalar jag pengar för att gå dit, småprata lite och lyssna på vad hon TROR är bra när jag sitter och säger när mitt liv rasar samman och att jag behöver hjälp. Är det meningen att jag måste KRIGA för att få hjälp? Måste jag säga att ”jag tar mitt liv nu om ni inte hjälper till?” för att någon ska reagera?
Efter läkarbesöket kände jag mig lämnad med känslan av att jag måste lösa allting själv. Jag har känt dag för dag hur mitt liv rasar samman och att det är meningen enligt läkaren att det ska vara så. Meningen att jag ska HÄRDA ut för att hon tycker att det är en bra plan enligt henne.

Vad har jag att säga till om? Jag måste och vill tro att läkaren gör allt för att en människa ska må bra. Vem är jag att protestera? Vem fan tror jag att jag är?

Jag är en individ som inte följer strömmen och jag säkert ogillad för det. Inte särskilt uppskattad och omtyckt för att jag har för mycket skinn på näsan. Jag väljer att kriga för att det ska kännas rätt för MIG. Jag gjorde allt för att få en ny medicin och har överlevt dag för dag sedan dess. Jag har inte orkat ta hand om barnen och jag är en värdelös flickvän och sambo. Trots att jag har tappat förtroendet för min läkare gör jag inget annat än att längta till nästa besök. Ett nytt besök där jag kan påverka och försöka på nytt. Det kanske låter hårt men jag vet att om jag INTE gör det kommer jag att stå i valet mellan att leva och dö.

Och här är jag nu. Ska jag leva eller ska jag dö? Jag tänker på Ines och Ester. Ines uttryck när hon blir glad, hur hon ler med hela ansiktet och hennes kärleksfulla pussar och kramar. Och min Ester, så nöjd och glad, hennes lena hud, blå ögon, hennes lilla hand som greppar min. Jesper. Fina Jesper. Min andra halva. Som får mig att skratta och som hjälper mig. Jag känner att jag gör dem en tjänst genom att inte finnas. Mina barn behöver en bättre mamma. Jesper är värd en partner som gläder honom, ger honom kärlek och styrka. Jag är inte hon. Mina älsklingar förtjänar det bästa. Jag vill aldrig mer komma hem. Jag vill inte förstöra mer. Vill inte såra. Vill fly mitt liv. Lämna kvar mitt bildarkiv som ett varmt minne till mina barn.

älsklingen

Jag mår sämre igen. Känslorna av att det alltid kommer vara såhär är starka. Trots att jag har sökt hjälp och var i kontakt med läkaren senast nu i veckan blir depressionen allt djupare. Jag orkar inte ta några fighter, orkar inte kriga över besluten. Jag har varit hård, bestämd och rak och försökt påverka men just nu känns det som jag måste dö för att vården ens ska reagera.

Jag orkar inte ta hand om barnen. Inte just nu. Att tänka på morgondagen får mig att gråta. Jag blir irriterad och arg för ingenting och tycker så jävla synd om min älskade Ines. Min fina lilla dotter. Hennes kramar och pussar dagar som dessa är verkligen det bästa som finns. Älsklingen.
img_5978
Du är min dröm.img_5983
Idag var jag tråkmamman som satt med mobilen i lekparken. Jag kollade upp när Ines hade gjort sandkaka och äggpaj som jag skulle smaka. När vi kom in satte jag på en film så låg vi alla tre under en filt i soffan. Ines kanske inte lider så mycket men mitt samvete…

Fina barnskor

Att hitta kläder som både är fina och bra/tåliga/täta är inte det lättaste. På förskolan är det förstås viktigt att det ska vara skönt att leka i, samt tåla lite smuts och slit. Fotriktiga skor, överdragsbyxor, strumpor med halkskydd mm. Men VARFÖR i hela friden är nästan alla ”bra” kläder fula? Skrikiga färger som är blandade i alla möjliga kombinationer. Rött, orange och rosa. Om man mot all förmodan skulle hitta kläder i dovare naturnära färger så är det nio gånger av tio stora tryck på. Min kräsna smak matchar alltså INTE utbudet som finns i klädbutikerna.
img_5867
Fina och bra barnskor. Jag har tittat på Kavat men det känns inte som att de har något höstalternativ. Att sätta på Ines fodrade skor redan i september känns inte alls schysst. Dessutom känns det liite tråkigt eftersom Kavatskor finns i varje barnfamilj typ. Men nu har jag hittat fina barnskor i skinn som passar alldeles utmärkt på förskolan.img_5872Älskar rosetterna! Så himla fin detalj.img_5877
Det kanske inte är dem bästa skorna om det skulle vara ösregn men då har hon gummistövlar så då spelar det ju ändå ingen roll. En impregnering så klarar de nog lite ändå.img_5871
Skorna har jag köpt HÄR. Jättebra kvalité och inte alls farligt dyra.

mina favoriter

Just nu går livet i 110. Egentligen inte men för mig känns det så. Lämna, hämta. Mata, leka, prata, vara nära och byta blöja på bebis. Servera frukost, förbereda mellanmål, klä på, klä av, springa efter, vara till lags, leka, prata, åka buss, ta promenader, kramas, städa undan, hjälpa till vid pottan. Det finns nästintill ingen tid att andas ut och reflektera men det kanske bara är bra. Ena hjärnhalvan vill att jag ska stanna upp, sova, vila, rå om mig själv, göra det jag mår bra av och ta det lugnt. Andra hjärnhalvan säger kör kör kör och stanna för guds skull inte för då kollapsar jag typ. Jag vågar knappt tänka och känna efter hur jag egentligen mår.
img_5953
Igår var mamma här och hjälpte mig. Hon var med och hämtade Ines och var barnvakt medan jag var hos läkaren. Skönt att kunna fokusera på sig själv fullt ut under psykolog- och läkartider.
img_5901img_5904
Idag när jag hämtade henne hann hon knappt säga hej innan hon frågade vart du var mormor.
img_5924
img_5912img_5895
img_5932
Mina favoriter.

För fin för att sållas bort

När jag fotar barnen raderar jag fler filer än vad jag sparar. Klickar tio gånger extra för att kanskeen bra bild. Raderar, sållar bort, hittar wow-bilderna ibland, raderar tills jag har de av kvalité kvar. img_4682
Men så finns det de gånger som det ligger kvar bilder som den ovan. Den är fin, Ester är fin men jag har tagit en dålig bild. Fel fokus, utsnitt etc. För fin att raderas men för dålig för att göra något med. Man kan göra mycket med raw-filer men skärpan är densamma. I framtiden kanske. Jaja, den får helt enkelt ligga kvar på hårddisken. Om jag skriver ut en liten bild i framtiden kanske det inte syns att den inte är skarp…

Riktig vardag och sånglåda

Nu börjar den riktiga vardagen. Jag har sett fram emot det här och det känns som det kommer bli riktigt bra. Fasta tider och ett inrutat liv precis så som jag vill ha det just nu. Idag ska jag lämna Ines för första gången men jag tror det kommer gå bra. Väskan är packad med regnkläder, extrakläder, snuttefilt, nappar och annat som kan vara bra att ha. Vi är redo.
musiklada

Alla barn på avdelningen har varsin sånglåda som de har tagit med sig hemifrån med saker i som de gillar att sjunga om. YES! tänkte jag och började genast spåna på idéer hur Ines låda skulle se ut. ”Inget avancerat eller dyrt, bara något enkelt, en gammal skokartong eller liknande”.. Jag har givetvis gått all in och lagt några timmar på den här lilla lådan. Lyx när man får pysseluppgifter. Ines duttade färgen på bokstäverna med en svamp. När hon var klar med det duttade hon halva sig själv medan jag var inne i mitt.. sådär lagom kul när det inte är barnfärg.

img_5712
En liten ekorre fick förstås hoppa i lådan. Ekorrn satt i granen har varit en favorit länge. Ines har inte fått se vad som är i lådan än så det blir nog spännande när hon öppnar den på sångstunden senare idag. Kan se hennes leende framför mig. Hon kommer skina som en sol. Min plutta♥

img_5565img_5710
Före och efter. En gammal trälåda som det har legat te i tidigare fick bli en sånglåda. Ines sa att den blev fin he´he vet inte ifall hon hade blivit mutad av pappa. åååhh tack älskling. hehe såklart det är fint i hennes värld. Hon ser ju inte mina brister direkt haha.

Start 62 kilo

Nu orkar jag inte vara tjock längre. Vågen tickar uppåt i väldig fart och jag blir tjockare för varje dag som går. Jag äter godis, dricker läsk, vitt bröd, kolhydrater i mängder och rör inte på mig. Jag växt ur nästan hela min garderob inklusive mina gravidjeans!! Katastrof. Jag väger 62 kg och är alltså tre ynka kilo från min vikt som höggravid.
img_2225img_5589
Höggravid första och andra graviditeten. Runt 65 kilo och älskade min kropp väldigt mycket.

Nu börjar mitt nya liv! Ett sundare liv med bättre mat och motion. Jag tvivlar jag på min självdisciplin men jag har bestämt mig för att ta en dag i taget. Tänka efter vad jag stoppar i mig och göra något varje dag för att bli smalare. Ingen hetsträning eller extrem diet. Jesper har lovat att laga nyttigare mat och servera mer grönt och mindre kolhydrater.

Status idag: Taggad. Ni vet innan man ens har börjat göra något åt det och man laddar mentalt, då känns det ganska bra. Tills man börjar springa. Då känns det lite jobbigare igen. 2 km elefantlöpning fick det bli idag. Tung, klumpig och med tempo som en myra. Men någonstans måste man ju börja.

Nystädat hem och planer för dagen

Känslan av att vakna upp i ett nystädat hem! Älskar det. Är det städat på utsidan känns det städat och fräscht på insidan också. Nu ska jag verkligen försöka hålla det rent.img_5825
Frukost. Inga matrester vid fötterna, kladdigt bord eller gammal disk i köket. Jag hann börja äta frukosten i ro men sen kom det en liten tjatig onge som inte verkar ha något stopp.
img_5842
Vi var inne hela dagen igår så det ska vi försöka kompensera idag. Efter lunch när barnen har ätit och sovit tänkte vi ge oss ut till någon skog. Är superdålig på bra områden i Jönköping men dumme mosse är ett alternativ. Vi får se.
img_5846

hejhej taxöron

När jag tog på mig blusen i morse var den lagom. Framåt eftermiddagen började den glipa och sedan åkte en knapp upp. Jag hoppas mjölken försvinner snart för det är inte skönt att ha stenhårda bröst. Men jag ska inte klaga..img_5794
För om en månad kommer jag knappt ha några tuttar kvar. Amningen har gjort sitt. hejhej taxöron. och möjligvis push-up om jag kommer vänja mig vid bygelbehå igen.. Visst blir man lite bekväm med amningsbehå? Finns ju inget skönare och fulare.

Mammamys

Jesper åkte iväg i går kväll för att spendera fredagskvällen och lördagen där. Nio gånger av tio lyxar jag till det lite extra när han åker iväg över natten. Jag köper god mat, godis, myser i soffan med en filt och ser en bra film som slutar lyckligt. Fotar, redigerar bilder och bloggar utan att bli avbruten.

Som barn var jag lite sotis på min kompis som hade skilda föräldrar bara för det verkade så mysigt att ha sin mamma för sig själv ibland. Jag hade aldrig någonsin önskat att min mamma och pappa levde isär och det är något som jag vill undvika för mina barn också. Däremot ska jag fortsätta lyxa till det när Jesper åker iväg. Umgås, mysa, leka lite extra och ge min fulla uppmärksamhet när det bara är jag och flickorna. Det ska ju vara mysigt och roligt när pappa åker iväg.
img_5776
Igår åkte vi fram till stan för att stilla mitt sötsug, Ines fick två bananer och var nöjd med det tack och lov. Det är inte det smartaste att ha med en tvååring in en godisbutik men det gick bra. När vi kom hem lekte vi i lekparken för att göra slut på lillans energi och efter det tog vi en varm dusch. Tur att Ester är nöjd med att ligga i och jollra/sova.
img_5777
Jag sköt in vår dubbelsäng i hörnet av sovrummet och nattade Ines där. Vi har sovit alla tre i min säng, eller Ester har legat i vaggan som stod på sängen. I går kväll när jag kröp ned bredvid Ines kom hennes lilla hand och omfamnade mitt finger. Då blev jag varm i hjärtat.

Med sorg och lättnad är det dags att vända blad

Att amma har varit en värdefull stund för mig att knyta an till Ester. Det är fantastiskt hur kroppen anpassar sig när man får barn. Jag har helammat både Ines och Ester från första stund och har aldrig haft problem. Mjölken har runnit till i lagom mängd. Barnen har växt som de ska, följt sin kurva och blivit runda och goa av min mjölk. Jag är tacksam och glad över att jag har fått den här möjligheten. Det är en mysig stund och den har nog varit väldigt viktig för mig med tanke på hur jag har mått.

Ester är väldigt nöjd med tillvaron och har egentligen inte visat något större intresse för mat förrän hon var 5 månader. Med andra barnet tar jag det sååå chill. Ingen stress. Däremot vill jag inte amma i all evighet. Jag tycker det är som mysigast att amma de första månaderna. Nu har inte Ester har ro att ammas vilket är fullt förståeligt med Ines bredvid som gör allt för att få uppmärksamhet, vilket hon också får av sin lillasyster. Ester suger tag, mjölken rinner till och då är det plötsligt roligare att titta åt ett annat håll och mjölken kommer överallt där den inte ska vara. Då blir jag mest irriterad.

I slutet av amningen bet hon tag och drog i min stackars bröstvårta. Hon började även vakna på nätterna efter att ha sovit hela nätter sedan hon var riktigt liten. Kanske ett tecken på att hon inte fick i sig tillräckligt mycket mat för att stå sig till morgonen. Ester har visat mindre intresse, har inte haft ro att ligga vid bröstet och visat lite intresse när vi äter. Jag känner inte för att streta emot utan ser det här som ett tecken.
img_5766

Jag är så glad att jag är kvinna. Att få föda barn och amma är verkligen ett av livets bästa. Det är säkert fantastiskt att vara partner, stå vid sidan om och vara ett stöd men i det här fallet trivs jag till 110 i min kropp och skulle inte vilja byta plats med någon. Det känns oslagbart att ha fått vara tryggheten och den viktigaste personen i mina barns liv. Jesper har sin roll pappa som är precis lika viktig MEN det har skiljt väldigt mycket i början av barnens liv.

När Ester var fem månader bestämde jag mig för att sluta amma. Från början tänkte jag bara sluta amma dagtid och behålla morgon- och kvällsamningen men jag ångrade mig snabbt. Jag känner mig så klar amningen. Allt har sin tid och nu är det dags att vända blad.
img_5757
Jag avskyr sista-gången-grejer och det känns sorgligt, tungt och jobbigt att sluta amma. Jag vill stoppa tiden eller lägga undan lite av tiden i en burk som jag kan öppna i framtiden. Jag vill alltid ha min lilla bebis, lukta på hennes goda andedräkt och känna hennes små fingrar mot mitt bröst när hon äter. Det känns jobbigt att hon kommer vara lika mycket Jespers som min, numera spelar det ingen roll eftersom båda kan ge henne flaska. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt efter sista amningen ”bara en till, en sista gång på riktigt”.

Samtidigt är det förstås en lättnad och förhoppningsvis en väg för mig att må bättre. Hormoner, amningshjärna, svettningar, hunger och alla andra biverkningar man får av att amma ska bli SÅ skönt att slippa! Jag har inte kraft att ge bort min energi och näring till min älskade lilla Ester längre. Jag måste ha den för att överleva själv. Dessutom finns det fler möjligheter inom medicinering om jag inte ammar.
img_5765
Det känns som jag ska lämna ifrån mig Ester. Vill inte släppa taget. Mår dåligt, känner lite dåligt samvete och önskar att jag kunde ge henne mer än vad jag orkar. Jag älskar henne så mycket, vill henne det bästa och ge henne allt. Jag är inte redo och det känns som mitt hjärta går itu en aning. Men så kommer det nog alltid vara, det är underbart att se barnen växa upp men samtidigt lite jobbigt att tiden går så fruktansvärt fort.

Älskade, älskade Esterhjärtat. Du är kärlek.

Älskade rutiner, morgonfrissa och BVC-besök

Jag känner att jag skulle må bra av ett inrutat liv just nu. Städ – och tvättdagar, äta samma tid, lämna och hämta på föris samma dagar, samma tider. Ha matschema. Jag orkar inte ha fria tyglar för då blir inget gjort. Jag orkar inte tänka efter utan vill gå efter ett schema. Den här veckan tar inskolningen på förskolan slut och därefter kommer hon gå tre dagar i veckan. Jag kommer vara hemma med Ester sjukskriven/mammaledig. Det har varit skönt att Jesper har varit hemma och hjälpt till med barnen men nästa vecka börjar han jobba igen vilket också ska bli skönt. Rutin rutin rutin.
img_5661
Jesper har lämnat och hämtat Ines mestadels. Vi har myst på morgonen, pussats och kramats hejdå innan hon går. Alltså lyckan i hennes ögon när hon ska till förskolan är oslagbar.
img_5652
Tacka vet jag balsamspray. Ines brukar inte ha så mycket morgonfrilla men ibland är det en rejäl tova därbak.img_5657

Idag tänkte vi gå till förskolan tillsammans och hämta Ines. Efter det ska vi till BVC för att väga och mäta Ester. Det känns skönt att gå dit idag, det har nämligen poppat upp lite frågor nu när jag har minskat på amningen. Jag har alltid bollat och lyssnat på min BVC-tant än att googla och fråga andra.

Idas

Nu är vi inne på andra veckan av inskolningen. Förra veckan var Ines bara tre dagar eftersom vi fick planera om lite hastigt men den här veckan ska hon gå alla dagar. Det har verkligen gått jättebra. Ines trivs och vi trivs. Ines är verkligen trygg i sig själv och tar nya händelser och platser med ro. Förra veckan lämnade vi henne en timme och den här veckan ska vi utöka både tiden och tiden som hon får vara själv utan mig eller Jesper.

Jag har fått prioritera och välja. Jag vill så gärna vara med Ines varje dag. Jag vill vara där och se hur hon reagerar, är mot andra, säger, gör.. Jag hade velat lämna och hämta henne första gången men jag kan inte. För Ines spelar det ingen roll ifall det är jag eller Jesper som är med henne vilket förstås är jätteskönt. För mig svider det, mitt mammahjärta blöder för att jag inte är där. Jag vill så gärna.
idas-forskolaDet känns himla skönt att Ines har fått en plats på en förskola som känns bra. Ines ÄLSKAR verkligen att vara där och leka med de andra barnen. Det är ett roligt äventyr för henne och det gläder mig att se. Samtidigt som hon är där och får stimulans får jag tid att vila och vara en stund själv med Ester. Tid att andas ut.
img_5637
Min fina Ines Juni Sigrid.

amningshjärna deluxe

Jag har helt seriöst tänkt att jag har blivit drabbad av alzheimers. Jag har till och med tänkt tanken att jag kanske ska kolla upp det. Jag glömmer bort grejer, tappar ord, gör konstiga saker och säger ”har du sett min …?” till Jesper jag vet inte hur många gånger per dag. För drygt en månad när jag hade tappat ett ord och försökte komma på vad jag menade säger en annan mamma att amningshjärnan inte är att leka med.

DÅ fattade jag. Innan hade det inte ens kopplat i mitt lilla huvud att det finns något som heter amningshjärna. Efter det har jag andats ut och släppt tankarna på alzheimers. Däremot slutar jag inte förvånas hur jag kan vara vimsig. Det som har fått mig att reagera den sista tiden är när jag gick till torktumlaren för att tina blåbär. När jag plockade ut blåbären från frysen tänkte jag samtidigt att jag skulle plocka ur tvätten och det blev helt enkelt för mycket för min stackars hjärna. Eller när jag fyllde på ett glas med vatten, drack några klunkar och ställde tillbaka glaset i skåpet igen med vatten i..

Förra veckan var ett enda stort kaos. Jag skriver upp allt viktigt i min almanacka och lever efter den men trots det höll jag på att missa en inbokad fotografering. Kvällen innan vid 21-tiden flög jag upp ur soffan i panik efter att jag hade skummat igenom min mail och insett att det var denna torsdagen, inte nästa.
img_4963

På fredagen var jag på väg till Nässjö för att köpa ett objektiv. Vi hade bestämt tid och innan jag skulle åka skickade säljaren adressen. Jag klickade in på vägbeskrivning och får upp att det ska ta över tre timmar. Men hallå? Objektivet var till salu i Solna, inte Nässjö.

Det bara fortsätter. Jag har glömt hämta ut mitt paket på posten. Jag ska hänga på låset imorgon så kanske jag har en liten chans att jag hinner hämta ut paketet trots att det var sista dagen idag..

Inskolning

I går talade vi om för Ines att hon skulle börja på förskolan idag. Vi la fram läder tillsammans, packade ryggsäcken och berättade vad man gör på förskolan. Eftersom Luke går på samma avdelning blev hon eld och lågor. Idag när hon vaknade jag påminde jag henne om vad som skulle hända och då försvann tröttheten på ett kick.
IMG_4810IMG_4801
Första intrycket var bra. Den enda nackdelen vi har känt efter första intrycket är att förskolan ligger lite dumt till eftersom det är en trafikerad väg precis utanför och att det inte är större gård MEN det är ju förstås bara vad jag tänker, inget som Ines lider av. Det ska mycket till för att hon ska vantrivas.

Ines var framåt, glad och trygg. Hon hade inga problem att gå ifrån oss och lekte på som om hon hade varit där innan. Dessutom blir det nog lättare för henne med tanke på att hon känner Luke sedan innan. Vi var där två timmar varav en timme inne med lek och fruktstund och andra timmen i lekparken. Imorgon ska vi tillbaka igen så det blir väldigt intensivt och det kommer bli ganska jobbigt för mig men det är såklart värt det.
IMG_4808IMG_4819
Ines ville inte gå hem när det var dags och det ser vi som ett bra tecken. Jag tror det här kommer gå galant.

Tvångstankar, vagnkärlek och en sista promenad

IMG_4698

Nu har jag tagit en sista promenad med min älskade Emmaljunga Super Viking. Jag tänkte lägga upp vagnen på blocket förra helgen men jag kunde inte eftersom att jag inte hade tagit en sista promenad. Jag förstår inte grejen, jag måste ALLTID göra allt en sista gång. Om jag inte gör det? Då har jag en gnagande känsla i mig helt i onödan som försvinner långsamt med tiden tills jag har glömt bort. Jag har blivit bättre på att behärska dessa tvångstankar men de finns ändå kvar. När jag var yngre ville jag alltid gå ut ur huset sist när vi reste bort för tänk om huset skulle brinna upp? Då var det jag som hade min fot sist i huset… Eller alla tvångstankar om att jag aldrig mer kommer se, det kunde vara sandkorn? När jag slänger ned detta sandkorn på stranden kommer jag aldrig se det igen? Har alltid känt mig ointelligent och har alltid sagt att min bror fick alla smarta och bra sidor.

IMG_4706
IMG_4693IMG_4712
Vi var i valet och kvalet ifall vi skulle köpa Emmmaljuga Super Viking eller Bugaboo Donkey när Ines låg i magen. Det mest ekonomiska och praktiska hade varit om vi köpte en donkey från början men jag är så glad att vi inte gjorde det. Jag ÄLSKAR verkligen den här vagnen, hur man nu kan älska en vagn så mycket?
IMG_4721 IMG_4708
Nu har jag i alla fall tagit en sista promenad och tänkt ”nästa gång någon annan är ute och går med vagnen är det inte jag” … Eftersom vi använder syskonvagnen blir den här ståendes så idag ska jag göra rent den, fota och lägga upp. Lagom plan för dagen.

Glada tanter och osminkade trötta mammor

Ester vaknade tidigt idag. Hon brukar alltid somna om efter åttaamningen men idag låg hon och pratade och pillade i mitt ansikte tills att jag vaknade. Eftersom jag ändå hade tänkt att köpa blommor på torget gick vi upp. Bytte blöja, fixade mig lite snabbt och tog bussen till västra torget. Är det något som får mig att må bra för stunden är det ett städat hem och blommor.
IMG_4735IMG_4743
Ester fick följa med ut i pyjamas. Hon har charmat både holländaren och tanterna. Det är så härligt att ha med sig barnen på torget för det känns som att det är platsen glada tanter som älskar barn är på. Och så vi, osminkade trötta mammor.IMG_4736IMG_4738IMG_4740IMG_4744
Jag fyllde vagnen med blommor och Ester somnade om på den guppande kullerstenen.

Senare idag kommer Jesper och Ines hem så jag ska försöka sova lite innan dess. Ester är inne på sitt andra sovpass för dagen så jag kanske kryper ned hos henne en stund. Först ska jag sätta blommorna i vatten… och göra allt det där som är så smidigt att göra nu när hon ändå sover..

som ett obotligt virus

(OBS mår helt ok. Vill inte oroa eller skrämma)

Det känns som att min värld rasar samman. Jag försöker rycka upp mig och tänka positivt men jag känner mig rutten. Kärnan i mig är mörk. Jag är uppgiven. Jag vet inte vad jag ska göra och det verkar ingen annan heller veta. Jag är besviken över att inte ha någon läkarkontakt och att inte vara prioriterad. Allt är en jävla lång väntan när jag inte orkar ge det mer tid. Orkar inte vara deprimerad. Orkar inte småprata med sjuksköterskor. Behöver riktig hjälp.

Jag VET att depressionen tar överhand och rubbar mina tankar. Den ligger som en grå tjock dimma och gör att jag inte tänker klart. Jag vet det, för jag har ju varit i samma sits tidigare. Ändå luras jag av tankarna och jag kan inte stoppa mig själv. Depressionen är starkare än mig och jag känner att den äter upp mig inifrån. Jag förstår de mammor som ger upp och sköljs med i depressionen. Dör som det vore ett obotligt virus.

Framtiden är inte ljus. Jag tror det värsta. Jag kan inte intala mig själv att det kommer lösa sig. Känner ingen glädje, inget hopp. Jag VET att mina känslor försvinner delvis eller helt för Jesper (och mycket annat också men det är han och Ines som känns mest) när depressionen överskuggar. Det får mig att tro att all kärlek är död och aldrig kommer glöda igen. Vill lämna honom. Eller rättare sagt, min depression vill lämna honom. Vill lämna min familj. Mitt hem. Bara gå. Själv.

 

så jävla bitter, estertid och bebisbilder

Jag har börjat lägga skulden på mig själv och tycker/tror att det är MITT fel att jag mår såhär. Mitt fel att min och Jespers relation inte är på topp. Mitt fel att hemmet aldrig blir klart. Fel av mig att jag är mammaledig och inte betalar lika mycket. Att jag är en skitkass vän som inte hör av mig. Det dåliga samvetet som tar överhand för att jag inte dokumenterar barnens liv så mycket, särskilt om Ester. Eller för Ines knappt får leka i lekparken längre. Eller måla med målarfärg. Sjunga och dansa. Jag är ingen aktiv mamma längre. Är inte med i leken. Orkar inte göra saker. Har kort stubin och är lättirriterad. Snäser.

Jag känner mig misslyckad. Jag är en misslyckad mamma, vän och sambo. Jag är halvdan på alla plan. Kan inte ge hundra någonstans. Är så jävla trött på mig själv, mitt liv och mående. Jag tror på riktigt att det kommer vara såhär föralltid för när fan ska depressionen försvinna och livssituationen bli bättre? Jag har dåligt samvete för allt jag BORDE göra men jag går bara runt och är jävligt bitter. Orkar inte ta itu med det.

Stackars Ester som får vara hemma med mig när syster och pappa har lämnat stan. Hon hänger på min höft när jag går runt och är bitter..
IMG_4550
När hon tröttnar på det varvar hon/vi mellan att ligga på filten och titta på den vobblande pingvinen, sitta i Stokke och kasta ned leksakerna på golvet medan jag plockar upp dem, sitta i vagnen och titta på mig…
IMG_4689
Efter ett antal varv i cirkelträningen riggade jag en fotostudio på balkongen och tog lite bebisbilder som min mamma har önskat sig. Äntligen tagna! De ska vara i ungefär samma stil som jag tog på Ines när hon var 4 månader. Ester tyckte det var jätteroligt att agera modell och det var nog höjdpunkten på hennes dag. Min med i och för sig.

smidigt och säkert på samma gång

Nu har vi haft våra bilbarnstolar iZi Modular och iZi Go Modular i ett halvår och vi är SÅ nöjda. ISO-fix är så himla smidigt och innebär att man slipper allt trassel med bilens trepunktsbälte. Särskilt smidigt är det när man flyttar stolarna mellan olika bilar.

Vi har bara en bil och tanken är att jag ska cykla till och från jobb/förskola när min mammaledighet är slut. Däremot flyttar vi ofta bilstolarna mellan vår bil och våra föräldrars bilar när de är barnvakt eller vill umgås med barnen.IMG_4531

När man väljer en bilbarnstol med ISO-fix är risken att man monterar stolen fel minimal. Man klickar i basen i bilens ISO-fixfästen, efter det klickar man i stolen i basen. Om man har gjort rätt lyser det grönt, om man gör fel lyser det rött/ piper. Det är inte lätt med barns säkerhet i bil men för mig är BeSafes stolar en trygghet med tanke på att de är enkla att montera rätt. Jag känner mig säker när jag monterar våra bilbarnstolar men det är minst lika viktigt att mor-och farföräldrar/barnvakter också känner sig trygga med både montering av stol och hur man bältar barnen rätt. OM olyckan är framme finns det utrymme för felmontering, slarv eller okunskap.

Vaccination, feber och skillnad mellan första & andra barnet

Jag var på BVC-kontroll med Ester igår. Hon är en liten sjukilosklump nu. 7020g och 66,5cm lång. Vid 5månaderskontrollen är det även vaccination dvs. en spruta i varje ben. Eftersom jag inte mådde bra när Ester var tre månader fanns Jesper där vid hennes sida när hon fick sina första sprutor. Jag känner dåligt samvete för att jag inte fanns där då men den här gången fick jag hålla om henne och trösta henne när hon blev ledsen. Jag vill alltid finnas där för henne.♥

Ester grät förstås. Sådär hjärtskärande som hon gråter när det gör riktigt ont. Det gick över fort i alla fall och hon somnade tryggt i vagnen på väg hem efter. Det senaste dygnet har hon inte varit sig själv riktigt. Igår blev hon hängig, åt mindre och sov mer än vanligt. Inatt hade hon 39 graders feber och var varm som en kamin. Jag tror aldrig att Ines har haft feber(?), kan inte minnas att hon har varit så varm någon gång. Hon fick Alvedon och vi somnade om till morgonen då febern hade sjunkit en aning. 38,6. Jag tog tempen nu igen innan hon somnade för natten och då hade hon 37,6 så det går åt rätt håll. Blev lite nojig inatt och var tvungen och gå in på 1177 och läsa på om feber.. jag har ju hört skräckhistorier..
IMG_4506
Ett blodigt plåster på vardera ben. Jag klarar inte av att titta när sprutan trycks in i benet. Det räcker att se hur lång den är och att höra Esters skrik efteråt. Jag håller om henne, pussar på henne och märker när hon rycker till av sprutan, stackarn.

När vi ändå var på BVC passade vi på att mäta och väga Ines. Hon har ingen kontroll förrän 2,5 år men det är alltid roligt att veta värdena. Hon väger 11,7 kg och är 87,8 cm lång. Hon ligger något under snittet i vikt men följer sin egen kurva fint. Hon har klarat ”testerna” för en 2,5 åring för länge sedan och har alltid var i framkant. Ester däremot tar det lilla lugna, är nöjd med tillvaron och har ingen brådska. Det är verkligen skillnad från första och andra barnet. Med första barnet stressade jag mer, följde utvecklingsfasen och ville hela tiden veta vad som hände därpå. Nu njuter jag mer. Tar vara på fasen hon är i NU och den som har varit.

Snygga iphoneskal från Ideal of Sweden

Vädret verkar inte kunna bestämma sig om det är sommar eller höst ute. Ena dagen är det medelhavsvärme och andra dagen är det en ruggig höstdag då man helst håller sig inne med tända ljus och en kopp te.
Ideal of sweden
Jag är ingen färgglad person av mig men nu i sommar har jag i alla fall haft ett fint och färgglatt skal på telefonen. Jag vill gärna ha lite mer sommar men jag kan inte rå för att jag har höstkänslor.. det somriga skalet åkte av och nu är jag tillbaka på mitt färglösa men ack så snygga svarta.
Ideal of swedenIdeal of sweden Ideal of sweden
Ideal of sweden

I samarbete med Ideal of Sweden

Ester Luna Sigrid – Dop

I lördags samlades nära och kära i Säby kyrka för att vara med när vår älskade dotter döptes. En enkel, fin och lättsam ceremoni. Jag har haft otur med lite halvjobbiga graviditeter och två förlossningsdepressioner MEN det får det vara värt för jag har verkligen världens finaste tjejer som jag älskar så mycket. Friska, glada och så jäkla underbara. De har varit exemplariska! Ines förstod allvaret i kyrkan och var jätteduktig. Höll oss i handen, sprang runt oss, hjälpte till att hälla upp dopvattnet som Ester döptes i. Jag hade laddat med både napp och russin om det skulle krisa men vi behövde inget av under ceremonin.
IMG_4203IMG_4219
Ester var nöjd och glad, tittade sig förtjust omkring och hade inget emot att få vatten på huvudet. Hon fick vara i min famn under dopet, bortsett från när prästen baddade hennes huvud och höll upp henne. Både Ines och Ester har cirklat runt i allas famnar från att de har varit nyfödda och är precis lika nöjda överallt. De är inte ty känsliga av sig vilket är väldigt skönt.
IMG_4244IMG_4239
På dopet sjöng vi Psalm 193 – Gud som haver barnen kär och Psalm 791 – Du vet väl om att du är värdefull. Exakt samma psalmer som vi sjöng på Ines dop. Väldigt enkla och fina. Innan vi gick ut från kyrkan avslutades ceremonin med Kents Utan dina andetag.

Efter dopet åkte vi in till Tranås där vi blev mottagna av alla gäster. Vi öppnade presenter och fikade. Önskelistan var ganska tom men vi fick så himla mycket fina saker. Tack ännu en gång. En klar favorit blev helt klart halsbandet som min kusin har gjort, en ängel som det står Ester på. Det är alltid roligt när det är finns extra mycket omtanke bakom och att dessutom är personligt.♥
IMG_4258 IMG_4264 IMG_4263IMG_4266

Det blev en lyckad dag och ett fint dop. Nu är vår älskade lilla tös döpt. Ester Luna Sigrid.
IMG_4320
Huvudpersonen somnade med armar och ben alldeles utslagna. Det tar på krafterna att döpas.♥ Gud vad jag älskar henne!

jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

två år

Nu har Ines blivit ordentligt firad! Paket, ballonger, tårta, ljus, kakor, kramar och massa kärlek. På hennes födelsedag steg jag upp på morgonen och stekte pannkakor. Jag försökte smyga men hon var vaken och satt i sängen och tittade på Dora tills vi kom in och sjöng för henne. Till frukost fick hon pannkakstårta med sylt och blåbär och till det jordgubbssaft.

Mina barns födelsedagar ska få vara det lilla extra och de ska få känna att det är deras dag. En speciell dag. De får önska och jag ska försöka uppfylla. Jag vet att önskelistorna kommer bli långa med alldeles för många, ibland(ofta) onödiga och dyra saker. Jag vet att jag inte kommer kunna ge dem allt men de ska ändå somna och känna sig unika, glada och varma inombords. Födelsedag är födelsedag. En dag med det lilla extra av allt.

Jag vill ge mina barn kärlek och minnen. Jag vill alltid vara närvarande, umgås och GÖRA saker tillsammans. Det blir så lätt att man stressar med förberedelser, fika, mat, att hemmet ska vara perfekt städat till kalaset osv. Att ge bort en upplevelse är den bästa presenten enligt mig. Det kommer man ihåg länge, är oftast mycket roligare än att ”bara” öppna ett paket.  Pappa har fått en hockeymatch, Jesper har fått en turridning, jag har gett bort fotograferingar (haha bara för det kommer jag inte på mer..)
IMG_4065
IMG_4062
En äkta homemade-tårta. Pannkakorna hann inte ens svalna innan grädden åkte på.. Ines höll nämligen på att tröttna på att sitta i sängen och vänta.. Hon visste ju inte ens vad hon väntade på men nästa år kanske.

Ines födelsedag blev inte alls som jag beskrev ovan, snarare precis så jag inte ville att det skulle vara. Det var mysigt att vi firade henne i lugn och ro på morgonen så hon fick en stund med oss.♥ Med tanke på att vi döpte Ester i helgen var vi tvungna att förbereda och fixa med det på fredagen. Nu har hon blivit firad av vänner och familj och fått stå i centrum, det hon älskar mest av allt.